so, sally can wait

pappa sa något om en kille. En kille jag kände igen. Jag hade inte tänkt på honom på ett tag. Men, det känns som att jag träffade honom igår.

när jag träffade honom
stod han med armarna öppna

log

hans ögon var ihopkrymta, men det kanske inte var så konstigt.
Det var ju en varm sommardag i augusti

jag sprang fram till honom och sa "är du på riktigt, eller drömmer jag?"
Precis sådär patetiskt som i alla filmer

han log då bredare, ögonen hade borrat in sig i mitt hjärta för att stanna föralltid.
just den sekunden
men då sa han "du, vet, "

och jag visste.
den sekunden, den sommaren, det året.

Det skulle vara hans.
Hans och mitt. Hans ögon i mitt hjärta den där augustikvällen.

Det lustiga är, att jag träffar denna kille, nästan varje vecka. Och varje gång tittar jag sådär speciellt på honom, han och hans ögon. Men jag ser ingenting. Känner ingenting. Men jag minns. Minns känslorna, kärleken och värmen. Hur han höll om mig på sitt speciella vis. lukten.

det är konstigt hur känslorna kan hoppa från att leta efter perssonen som om den vore hela ens värld, och andra stunden vara en i mängden. 
fast denna grabb är någonting. han är min kompis. En sådan som man spelar innebandy med och steker vofflor med i vårsolen på samma gång. Det är glädje.