om min kärlek till stearinljus.

så sitter man här, men en skjorta stor som ett hus på sig bara för att den råkar vara trendig för tillfället. Med huvudvärk upp till hårfästet och tittar på starinljuset som är tänt, hur elden fladdrar på sig för varje liten lätt vind som susar förbi. För visst har det varit så, att människor i alla tider har suttit och stirrat in i elden, för att inte låta hoppet falla, för att när ljuset sloknar så sloknar gnistan, och när gnistan sloknar finns det inget hopp kvar.
För på senare tid har mamma köpt fler och flev värmeljus, rotat fram de mest konstiga hållarna till dessa ljus och låtit de brinna från det att hon kommit hem på eftermiddagen till det att hon går och lägger sig. Då går hon som ett tåg med sin prickiga pyamas runt i hela huset och släcker alla, en för en. Jag har blivit som min mamma. Kanske är det, för att ljuset från gnistan symbolyserar hopp för mig. För harmonin.
Nu ska jag fortsätta min jakt om att praoa i göteborg.
Och slänga min blick mot stearinljusen då och då.
[trohoppkärlek/Lina]
ps: jävla poet jag blivit på senare dar. HAHAH

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0