so, sally can wait

Förr gick jag på en väldigt liten skola.
Alla visste vad alla hade gjort i helgen ungifrär. Man kunde i princip namnen på killen i sjuans mamma, så liten var skolan. Kändes iallafall.

I min klass var vi uppdelade i fem gäng. Tjejerna med för korta kjolar, brunkrämsränder och sugmärken på halsen. Killgänget som umgicks med dessa tjejer hade nerkasade jeans, stylat hår och luktade alldelses för mycket parfym. Sedan fanns det motsatsen. Tjejerna som gick i kyrkan på helgerna, knappade på sina mobiler och fnissade så det gnisslade i öronen för att få uppmärksamhet. Sedan var det killarna som spelade alldelses för mycket data, men på endå var otroligt smarta (förstog liksom aldrig samankopplingen. Gör fortfarande inte..)

och fanns vi.
Vi som väntade på varandra till matsalen (fast att man inte behövde gå mer än 10 m för att komma ditt)
Vi som tog följe till bussen.
Vi, som visste att hur tjuriga vi än var på varandra, skulle vi alltid hitta tillbaka till varandra (det gick liksom inte att försvinna ur personens liv, hur mycket man än försökte)
De små sakerna i livet, som igentligen gör så stor skillnad.
Allt det där som var vi, är nu, ett halvår senare, som bortblåst. 
Någon sa
"jag längtar tills jag kommer ut ur den här gröten. Bort från denna skolan"
idag skulle jag säga
"jag skulle springa naken i snön, dricka elefantbajs, hångla upp rektorn. Kapa av ett finger (jag skojar inte) för att få hoppa ner i gröten och in i den lilla skolan igen.

och fast att jag skrattar och mår väldigt bra i min nya skola, så fattas fortfarande det där "vi:et" 
Det är precis som att ingen känner mig, och utan er vet jag inte ens om jag känner mig själv.