so, sally can wait

Klockan 09.00 ringde verkligheten på dörren. stäng av tänkte jag och följde inte min hjärna denna gången. Utan mitt hjärta. 12.00 vaknade jag av att grann tanten skulle ut och rasta sin hund. Fan. Hur blev klockan tolv?
ta ut ur diskmaskinen
gå en lång lång promenad
dyka ner i skolböckerna
gå till polisen
gå hem från polisen
göra omelett
köpa mjölk och apelsiner
posta brev
förbereda tal om politik
Vet ni vad som gör mig stolt? att jag sitter här, sex timmar senare och kan strycka allt från listan förutom att gå till Polisen. För det vågar jag inte göra själv, utan där måste jag hålla någon i handen för att våga.

Jag som mods då. Någon tyckte jag såg ut som en gammal söt mattelärare. Själv tycker jag att jag liknar en McDonals säljare. hehe.
Imorse var det alldelses för jobbigt för att gå till skolan. Så jag stannade hemma..

Ikväll: Konsert och pizza med farsan.
Imorgon: hade jag tänkt att vara sjuk, hade riktigt sätt fram en dag off. Men nu ska vi tydligen klä ut oss till mods (levde på 60-talet) med rutiga skjortor, runda glasögon och peruker, och det vill man ju inte missa tänkte jag då.

Annars då? jag möte din blick när jag cyklade hem genom stan idag. Det gjorde ont i mig och jag undrade om jag skulle kunna vara en persson du skulle kunna älska.

Vi (eller kanske ska säga de, Hagzon oxh Paulina) lagar köttfärs och spargetti i skrivande stund, fett!!

Har gått och smålätt hela dagen, ätit vanlijhjärta på konditori, framkallat bilder, haft någon lycklig timme med erik, handlat tomater, skrattat för mycket på en grammatik lektion (och min lärare antecknade detta).
Ganska bra fredag skulle man lätt kunna påstå. Och den blir ju inte dåligare av lite sällis här ikväll, Cajsa och Linn kommer hitt över en bit mat.
See ya.

där låg jag och på golvet och skräpade. Om jag är nöjd? mja. Jo.

1. min morfar fyller 62. 63 idag. Grattis till honom vill jag säga!!
2. jag har mens.
3. tröjan på bilden köpte jag för en tia.

Förr gick jag på en väldigt liten skola.
Alla visste vad alla hade gjort i helgen ungifrär. Man kunde i princip namnen på killen i sjuans mamma, så liten var skolan. Kändes iallafall.

I min klass var vi uppdelade i fem gäng. Tjejerna med för korta kjolar, brunkrämsränder och sugmärken på halsen. Killgänget som umgicks med dessa tjejer hade nerkasade jeans, stylat hår och luktade alldelses för mycket parfym. Sedan fanns det motsatsen. Tjejerna som gick i kyrkan på helgerna, knappade på sina mobiler och fnissade så det gnisslade i öronen för att få uppmärksamhet. Sedan var det killarna som spelade alldelses för mycket data, men på endå var otroligt smarta (förstog liksom aldrig samankopplingen. Gör fortfarande inte..)

och fanns vi.
Vi som väntade på varandra till matsalen (fast att man inte behövde gå mer än 10 m för att komma ditt)
Vi som tog följe till bussen.
Vi, som visste att hur tjuriga vi än var på varandra, skulle vi alltid hitta tillbaka till varandra (det gick liksom inte att försvinna ur personens liv, hur mycket man än försökte)
De små sakerna i livet, som igentligen gör så stor skillnad.
Allt det där som var vi, är nu, ett halvår senare, som bortblåst. 
Någon sa
"jag längtar tills jag kommer ut ur den här gröten. Bort från denna skolan"
idag skulle jag säga
"jag skulle springa naken i snön, dricka elefantbajs, hångla upp rektorn. Kapa av ett finger (jag skojar inte) för att få hoppa ner i gröten och in i den lilla skolan igen.

och fast att jag skrattar och mår väldigt bra i min nya skola, så fattas fortfarande det där "vi:et" 
Det är precis som att ingen känner mig, och utan er vet jag inte ens om jag känner mig själv.

yesterday I've spent at annas place,  we all belly danced at the soundtrack of mamma mia! and pritended that november did'nt existed. Elton John, and crocodile rock became our song. After a couple of beers we both fell asleep to the corniest movie ever - bratz. Its SATURDAY!!