so, sally can wait

jag sa "det finns ingen sol på min balkong"
du sa "va? gör det inte?"
jag sa "nej. Det finns ingen sol här. Jag kommer att se ut som en likblek korv isommar när alla andra är jätte bruna. Fast jag har ju ett solarium strax bakon hörnet. Kan ju alltid springa ditt"
du sa "står du på balkongen nu?"
jag sa "ja. det gör jag"
du sa "men då ser jag framför mig att det är sol på balkongen"
jag sa "nej. för hundra elfte gången. Här är ingen sol"
du sa "jo. där är sol"
jag sa "sluta hålla på att säga någonting som inte är sant, bara för att du har en hel veranda där det finns sol"
du sa "för det första behöver du inte springa ner till solariumet. För det andra så är det inte alltid sol på min veranda. På vintern är det aldrig sol på min veranda. Men då har jag en annan sol som värmer upp min veranda. Eller hela livet. Den är hemma hos mig ibland. Någon gång då och då. En gång i veckan kanske, men då har jag tur. Just nu befinner sig den solen på din balkong. Står där och bara alstar värme. Du är solen."

jag sa ingenting. Rodnade lite när jag stod där ute på min kalla balkong med mobiltelefonen tyst imot örat. Sött var det. Vackert och ömt på något sätt. Sedan sa jag "söt du är." och så la jag på.

det är precis som om elden sloknat. människorna sprungit iväg. och allt liv bara dränkts. få det överstökat. så man slipper allt sedan. jag orkar liksom inte mer. ingenting mer. kämpa för pappa. kämpa för mig. kämpa för mina syskon. kämpa för våran familj. kämpa för de på andra sidan jordklotet. kämpa för alla som älskar dig. snälla. lämna oss inte.

Jag sitter på gammla datorn och tittar igenom gammla bilder ifrån sommaren. Den här innehåller mest känslor.
jag saknar farmor. Min farmor.
Förestell dig en lång strand, med det blankaste blåa havet och palmerna som susar lätt med vinden. Ingenting lever. Till stranden kommer en båt. Båten är livet. Det förgyller stranden. Men någongång, måste båten ta sig på nya äventyr, och lämna sin älskande strand. Båten, och den underbara människan lämnade mig och min strand i juni iår. 7 juni. Det är snart ett halvår sedan. Jag längtar efter dig underbara trygga fina farmor.

Det är när jag trycker ner den gråa metallbiten jag känner att jag lever. Att jag lever för att varje dag få trycka ner den mot botten. När den varma floden av droppar dränker min iskalla kropp, som ett regn av glödande eld landar mot min skära hud.
Alla hårda tankar som drabbat mitt huvud under dagen blåser snabbt bort, och det ända jag tänker på är hur länge jag kan stå där.
Stå där och njuta.
Njuta av stunden.
Inte känna några som hälst hinder inför igår. Bara blicka framåt mot den vackra, spröda ljuvliga tankarna.
Som jag älskar.
Men på ett ögonblick försvinner den där underbara känslan och hela jag blir istället som en brinnande bomb. Som snarast behövs släckas. Då ändrar jag riktning på den gråa metallbiten, mot det blåa hållet. Det kalla hållet.
Bomben släcks.
Det går en rysning genom hela kroppen, och jag drar ut allt gammalt äckligt syre jag har i mina lungor (och celler). Drar in det andra, friska syret. Hela det fyller nu min kropp. Då känner jag inte längre mina fingrar. Levnads känslan försvinner och dödskänslan tar över. Om jag stannar i det här antarktis klimatet länge till, kommer isbjörnarna och äta upp allt jag innehåller.
Jag tycker då upp den gråa metallbiten, med mina sista krafter. Då slår det mig, som en blixt från himmlen, att jag måste svepa en handduk omkring mig igen och möta världen. Igen.
En aning fräshare, men med lika mycket tankar.

Det är därför jag älskar att dusha. Det är som att gå i dvala. Iallafall för några små ögonblick.

kanske skulle du förstå mig
kanske skulle du förstå varför
jag känner mig så tom utan mina ord

för orden är mitt språk och att skriva
dämpar det som ständigt river inom mig

kanske skulle du förstå att jag skriver
inte för någon annan, skriver inte så vackert
men jag skriver
för att överleva.

ord är så mycket mer än bara bokstäver på rad...
...för mig

kanske skulle du förstå
kanske.. kanske..

jag tror jag har resfeber.
Jag vill bort. till en annan plats. jag vill simma. känna det iskalla vattnet mot min bara kropp och bara simma. paddla med armar och ben som om det var en flock hajar som jagade mig. känna att frosten lägger sig som ett kallt täcke över mitt ansikte och axlar. då slutar jag att simma. hajarna stannar och jag känner att allt börjar ljusna. täcket som låg över mitt ansikte blåser sakta undan och jag börjar svettas. då ser jag solen i mina ögon. jag behöver riktigt kisa för att inte få alldelses för ont. så ser jag en hand komma mot mig, en hand som ser på mig vänligt. den vill att jag ska svara på dess fråga. jag drar sakta sakta upp min iskalla hand ifrån vattnet. det går inte snabbt, det känns som jag kämpar i hundra år. men tillslut lossar isen och jag möter hans ljuva hand. han drar upp mig mot solen och leer charmigt. jag faller. faller för hans bebis leena hand. hans,  choklad bruna ögon som blänker i solen och hans sätt att säga "hej, det är jag, du känner mig". mot en värld jag aldrig sätt. här vill jag stanna för alltid. bara stå här.
han och jag. jag och han. Aldrig mer behöva tänka på en kall värld med hat, bekymer och allt dess like.
men mina fötter börjar plötsligt att hetta. Jag kommer då ihog hur det var att lida. Då släpper han min hand och jag faller, faller ner igenom luften och träffar snart den klarblåa kalla vattenytan med ett hårt plask. Det  är då jag känner att jag lever. lever på riktigt. När vattnet fylls av det rödaste blodet, och jag dunstar bort. syret i lungorna försvinner. det är så det går upp för mig, jag är död.

Jag hade velat ge honom hennes hjärta. Så att han skulle kunna förvara det i sitt eget. Lita på att han tog om hennes hjärta, i sin egen skattkamare. För hjärtat är en skattkammare, en skattkammare med inte bara en massa guld. Utan också kärlek. Jag hade sagt till honom att han skulle ta han om det med sitt liv. Bära det som om de var en nykläckt fågelunge, men som ändå inte får tappas. Inte gå sönder och krossas mot den hårda betongen. Han skulle ge henne all den kärlek hon förtjänar. Vilket är en hel del. Han skulle kyssa hennes hjärta ömt och lätt, som om han tog farväl av sin bästa vän. Kyssarna skulle alltid vara lika dana. Lika romantiska och ljuva. Hon skulle få det så bra i hans hjärta. Men hon måste också ge tillbaka. Lita på sig själv. Lita på att hon är bra, och verkligen förtjänar en prins som han. Som vakar henne med allt han äger. Ger henne livet. Ger henne lyckan och skrattet. Sedan skulle de tillsammans, lämna denna platsen med de skrattet. Skrattet skulle vara det som nästa generation skulle leva på. Deras skratt. Hon och Hans skratt.

hej hej hej hej blogg.
Jag gillar inte när folk är så jävla negativa, så jag ska inte vara en av dem. Men för tillfället känner jag mig troligtvis lika ensam som Lina. Hon sitter i mörkret i en stor sporthall klockan åtta på en fredagkväll. Och jag sitter hemma. Kanske inte lika ensamt, men endå. Tro det eller ej, men erik, och lina, jag saknar eeeeeeeeer. saknar att se er tummla runt i sanddynan. Saknar att vi kan prata om typ, allt. Saknar att Erik inte ställer sina korkade, groteska frågor som gör hela stunden så jävla pinsam. Jag saknar pinsamheten. Jag saknar att se Lina lee, fast jag ¨såg henne göra det för ca 30 minuter sedan. Och tro nu inte världen, att jag är kär, för det är jag allt ifrån. Jag saknar bara närheten. Jag saknar inte sommaren 07. Jag längtar till sommaren 08 som inte kan bli annat än bra. Jag saknar värmen, inte bara ifrån solen, utan också ifrån folket. Sammhället. Jag gillar inte att jag nu, ska cykla till Linn i detta kolsvarta mörker. Och jag ljög. En stor fet lögn. Som inte kommer försägas. Det ända jag säger är, det perfekta tecknet.

Gapflabb ..

KRÄFTAN

22/6-22/7

Du hamnar mitt i andras konflikter och förmodligen blir du grundligt indragen. En tämligen trist torsdag.

- förlåtförlåtförlåt