-
klockan var runt nio och jag gick längst nissan som går igenom hela halmstad.
mina slitna joggingskor satt på och de urtvättade "jag lever i byxor"
Jag gick och tänkte på en massa saker just då. Om hur jag alltid drömmt om att ha gångs avstånd till H&M, att kunna springa till träningen och ha en egen balkong, där man kunde stå och se ner på allt folk som inte såg mig. Hur jag nu hade allt det.
Jag gick och tänkte på hur det skulle bli med alla mina kompisar. Hur jag nu också kommer bli ett "varannan vecka barn" och hur allt förändrats så plötsligt. Det känns som att jag har en berg och dalbana inuti mig. Den går varv efter varv där inne och jag kan inte få stopp på den.
Då började allting i livet sakta välla ur mig. och jag mötte de salta vattendropparna med tungan.
jag behöver tid.
jag behöver tid för att måntera ner denna förbaskade berg och dalbana som lever inuti mig.
jag behöver hjälp. För jag fixar inte det ensam.
jag vill igentingen att allting ska vara som vanligt.
och att jag inte behöver missa våren.
Det tar tid
