so, sally can wait

Baka? Nej. Problemet är inte att jag inte kan baka. Jag är dotter till en kock och en kallskänka. Farfar är konditor. Moster är receptansvarig för ica, fabro är kock, mormor är också något med mat, hon också. Så det borde ju ligga i generna. Det är det att pappa blir sådär stolt. Över att jag kan prestrera någonting. Det är att jag inte orkar lägga mig ner på huk och gräva bland russin och socker. När jag inte ens tycker det är gott. Att avnjuta bakverket. Ensam.

Gå? Gå, vart? Hela svergie, övre halvan av jordklotet är svept av en grå kall himmel, träden vajjar lite sådär i himmlen men annars är det i princip ingenting som är ljust. Förutom mina oranga naglar.

Sova? sova bort tiden kan vara en bra pungt, jag är ärligt talat ganska trött. Men jag kan inte somna. Det är någonting jag är nervös för. Då kan jag aldrig sova. Som om någonting ligger på lur och snart kommer överaska mig, jag har det i magen, inte på tungan, i magen. Jag kan bara inte sätta ut, vad det är. Som gör mig nervös.

Tänka? Nej, om jag tänker, så kommer alla tankarna till den där kvällen. Då det var du, jag och en klocka som stod på några minuter i tolv. Den där novemberkvällen. Du jag och en kyss. Jag har spelat den tanken på repeat för många gånger nu att jag snart blir galen på mig själv.

Skriva? Det kan jag vara ganska bra på, det också. Fast det finns ett kruks. Det är ingen som läser mina fåniga historier om prinsar och prinsessor som till slutet alltid får varandra. Det är ingen som har tid med sådant.