so, sally can wait

När jag gick hem ifrån bussen idag träffade jag på ett gammalt par, och en hund. En shefferhud. Jag sa glatt "HEJ" och tittade dem i ögeonen när jag gick förbi. Tanten log och sa med vänligaste tonen "hej". Men gubben bara stannade och såg på mig som om jag var dum. Han var häpen på något sätt. Jag tittade frågande på honom, och då sa han "du är den första idag som har sagt hej" jag, jag: "aha .. " Gubben: "duvet, små killar, dem går bara och stirrar ner i marken, och inte ens ger oss ett vänligt leende" jag skrattade till lite, sa "okej" och gick sedan vidare.

När jag blir sådär 80 år, kommer då ett "hej" av en munter varelse göra min dag? Kommer jag ha ett så långtråkigt liv att jag går och stör mig på vem som slänger iväg ett hej och inte? Men, gubben såg faktist lite läskig ut, såg ut som om hade nyss kommit hem från andra världskriget, ögonbrynen lite ihopväxta och mössan lite på sne. Om han hade gett de där små pojkarna ett leende och hejjat lite shysst hde säkert pojkarna hejjat tillbaka. Varför är det alltid de unga, som måste göra allt positivt här i livet, bara för att de gammla har gjort sitt här i världen?
Det handlar om ett leende gubben. Och du är faktist inte död, ännu.
Sänk en gnutta kärlek till världen, det mår den bra av.

/L