Daniel
Det finns en kille som går i sexan på min skola. Han har varit så fruktansvärt jobbig sedan han började för snart ett år sedan, och då första gången jag träffade honom.
Han heter Daniel.
Idag spelade vi basket ihop. (en tradition på våran skola, alla årskurser möter alla inom antigen fotboll, basket eller volleyboll, och självklart valde vi samma.)
Han är så störande och charmig på ett odägligt sätt. För någon vecka sedan var jag och spelade tennis med Erik och hans bror, Gustav. Vi var slutkörda efter tennismatcherna vi hade spelat mot varandra och gick lunkandes hem. Mot oss kommer en stor golden springande. Gustav säger, "oh, nej. Det är Daniel"
(Gustav går i 5an, han tycker också han är odräglig)
Jag och Erik tittar på varandra. Sedan drar vi ett andetag och börjar springa som om vi aldrig hade gjort någonting tidigare. Kastar oss ner bland lingonbuskarna och ligger där, medan Gustav får ta an Daniel och den stora hunden. Detta förklarar våran skräck till Daniel.
Tillbaka till idag, efter att alla matcherna blivit spelade (niorna vann) sa killen med den svettiga gula tröjan, Daniel,
"Yo, du är ju bra. Riktigt bra."
Det är ganska komiskt. För jag blev glad, fast att det var den där lilla odrägliga ungen som sa det.
