torsdag
Vi satt där. Som vi alltid sitter. I bussen. Näst längst bak sådär, så som vi alltid brukar sitta. Beroende på hur stor efterfrågan på sittplatserna är. Som vi alltid sitter, väntar vi på en massa saker på samma gång.
Vi väntar på att busschaffören ska säga "spän fast era säkerhetsbälten, och så kör vi" Han drar några suckar i mickrofonen och säger sedan "sätt på er s ä k e r h e t s b ä l t e r na"
Drar ytterligare en suck, reser sig upp och sätter in ögonen på ett mål. Drar in magen, för på denna bussen är det bara en smal gång. Han klampar sådär hårt i golvet och håller fortfarade kvar blicken bakåt i bussen. Det är precis som att vi ska uppleva honom som ilsen och troligtvis bli rädda. Men det blir vi inte. Ingen blir det.
Knäpper fast bältet, och sedan drar han igång bussens mototer.
Vi väntar på att någon av oss ska ta upp musik, sätta in dem i varandras öron. Det brukar alltid bli fel. Left brukar alltid ploppa ut ur mitt öra och då får vi snabbt rätta till snäckan i örat. Där sitter vi. Trötta, med blickarna frammåt.
Men mest av allt väntar vi på att någonting ska hända. Att alla dessa rutiner ska på ett kort ögonblick försvinna och vi ska helt starta om på nytt.
Idag tänkte jag på det
När jag satt med Right ploppen instoppad
och blicken fram mot busschaffören med de klampade stegen och långa gråa skägget
Jag tänkte på hur det hade varit, om allt inte hade varit som det är nu.
om vi hade varit två främlingar.
Troligtvis hade jag slängt mig över dig. Kysst dig. Kysst dig igen igen och igen.
Men istället satt jag där. Och bara väntade. Väntar fortfarade. På någonting som alldrig kommer att ske.
