so, sally can wait

Lina heter nog stadens fantastiskaste person och inte är det jag inte. För hon här har blommiga stövlar, färgglad Adidas jacka och kan ibland höras skrikande "Wohhoo Livning the Dream" mitt på stora torg. Ibland kan jag bli lite arg på henne när hon pratar för högt om saker som personerna jämte oss inte vill höra eller säjer eller får för sig att sova på en tågstation. Men jag förlåter henne alltid för det är ju trots allt hon. Hon Lina lindberg som snart varit min bästa i tre år. Hon finns liksom alltid där. I hålet i min vägg (där hon en gång försökte flytta garderoben), i mina gamla skriv böcker (där hon kladdat prinsar med lockigt hår) utanför gymmet (där hon nästan krockat i en backspegel), på busshållplatsen (där vi en gång mötte ett troll), lappen jag hittade i min ficka där det stod  "Göran jag älskar hur du tar på mig/ Gun" (för min och linas humor är ju lite udda)

Överallt och det är så grymt härligt att hon alltid finns. Även om hon inte är precis jämte mig.   

Jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Vet inte hur det hade känts om Marcus fagervalls idol vinarlåt spelades på radion(vår låt) och det inte var hon jag tänkte på. Eller om bilderna på min dator inte varit fyllda med bildar på henne. På oss. Eller om mina dagböcker var utanberättelser av alla saker vi gjort och inte gjort. Det är så otänkbart. Så fullständigt otänkbart.

Och jag vet inte vad som händer imorgon, eller i över morgon eller om ett år. Men jag vet att jag alltid kommer finnas för henne och att jag aldrig någonsin kommer slänga alla minnen.  Alla minnen, alla sånger, alla bilder. För det skulle vara som att slänga halva mig själv.

Älskar ska man inte använda ofta. Men fy tusan vad jag älskar dig vännen.

/Din Hagzon