skålhet blir dödsfarligt
Det är när jag trycker ner den gråa metallbiten jag känner att jag lever. Att jag lever för att varje dag få trycka ner den mot botten. När den varma floden av droppar dränker min iskalla kropp, som ett regn av glödande eld landar mot min skära hud.
Alla hårda tankar som drabbat mitt huvud under dagen blåser snabbt bort, och det ända jag tänker på är hur länge jag kan stå där.
Stå där och njuta.
Njuta av stunden.
Inte känna några som hälst hinder inför igår. Bara blicka framåt mot den vackra, spröda ljuvliga tankarna.
Som jag älskar.
Men på ett ögonblick försvinner den där underbara känslan och hela jag blir istället som en brinnande bomb. Som snarast behövs släckas. Då ändrar jag riktning på den gråa metallbiten, mot det blåa hållet. Det kalla hållet.
Bomben släcks.
Det går en rysning genom hela kroppen, och jag drar ut allt gammalt äckligt syre jag har i mina lungor (och celler). Drar in det andra, friska syret. Hela det fyller nu min kropp. Då känner jag inte längre mina fingrar. Levnads känslan försvinner och dödskänslan tar över. Om jag stannar i det här antarktis klimatet länge till, kommer isbjörnarna och äta upp allt jag innehåller.
Jag tycker då upp den gråa metallbiten, med mina sista krafter. Då slår det mig, som en blixt från himmlen, att jag måste svepa en handduk omkring mig igen och möta världen. Igen.
En aning fräshare, men med lika mycket tankar.
Det är därför jag älskar att dusha. Det är som att gå i dvala. Iallafall för några små ögonblick.
