10 feet from the ground

image236
spöklikt


Idag är jag sjuk. Sjukanmäld pga. av ont på ryggen. Solbränd, 2000-talets nya sjukdom?

du är solen

jag sa "det finns ingen sol på min balkong"
du sa "va? gör det inte?"
jag sa "nej. Det finns ingen sol här. Jag kommer att se ut som en likblek korv isommar när alla andra är jätte bruna. Fast jag har ju ett solarium strax bakon hörnet. Kan ju alltid springa ditt"
du sa "står du på balkongen nu?"
jag sa "ja. det gör jag"
du sa "men då ser jag framför mig att det är sol på balkongen"
jag sa "nej. för hundra elfte gången. Här är ingen sol"
du sa "jo. där är sol"
jag sa "sluta hålla på att säga någonting som inte är sant, bara för att du har en hel veranda där det finns sol"
du sa "för det första behöver du inte springa ner till solariumet. För det andra så är det inte alltid sol på min veranda. På vintern är det aldrig sol på min veranda. Men då har jag en annan sol som värmer upp min veranda. Eller hela livet. Den är hemma hos mig ibland. Någon gång då och då. En gång i veckan kanske, men då har jag tur. Just nu befinner sig den solen på din balkong. Står där och bara alstar värme. Du är solen."

jag sa ingenting. Rodnade lite när jag stod där ute på min kalla balkong med mobiltelefonen tyst imot örat. Sött var det. Vackert och ömt på något sätt. Sedan sa jag "söt du är." och så la jag på.


history, but next?

jag tyckte du var småttsöt
du var en i mängden
du var jobbig
jag hatade dig
jag hatade digx2
jag blev svarsjuk
jag fick känslor
jag blev kär
jag var flörtig
gjorde bort mig totalt
jag blevotroligtjävlagalen av kärleken
du gick
jag förstod
jag blev sårad
av allt
jag kom tillbaka
du kom tillbaka
det blev obekvämt
jag glömmde allt som varit
jag gjorde bort mig
det känndes som jag älskade dig.
som mer än vän
du började porra dig
jag tyckte du var skit
jag förstod att du behövde mig.

Men - vad händer nu?
Just nu är ett sådant tillfälle, då jag pendlar mellan, Kanske, AbsolutInte, Ja, Aldrig i livet..

måndag.

det är precis som om elden sloknat. människorna sprungit iväg. och allt liv bara dränkts. få det överstökat. så man slipper allt sedan. jag orkar liksom inte mer. ingenting mer. kämpa för pappa. kämpa för mig. kämpa för mina syskon. kämpa för våran familj. kämpa för de på andra sidan jordklotet. kämpa för alla som älskar dig. snälla. lämna oss inte.


fredag

hej kärlek

-

En känsla i kroppen
från lilltå upp till knoppen
den börjar från tå
och ska huvudet nå
en känsla som både kyler och bränner
en känsla som bara jag känner
det känns lätt och svårt
både enkelt och hårt
hjälp mig beskriva orden
alla ni människor på jorden
mitt inre kan känna
mitt inre kan bränna
mitt inre kan frysa
min hud kan rysa
både ledsen och glad
samma känsla
varje dag.

med röda läppar satt du och ränsade kantareller

image44

Jag sitter på gammla datorn och tittar igenom gammla bilder ifrån sommaren. Den här innehåller mest känslor.
jag saknar farmor. Min farmor.
Förestell dig en lång strand, med det blankaste blåa havet och palmerna som susar lätt med vinden. Ingenting lever. Till stranden kommer en båt. Båten är livet. Det förgyller stranden. Men någongång, måste båten ta sig på nya äventyr, och lämna sin älskande strand. Båten, och den underbara människan lämnade mig och min strand i juni iår. 7 juni. Det är snart ett halvår sedan. Jag längtar efter dig underbara trygga fina farmor.


vackert


skålhet blir dödsfarligt

Det är när jag trycker ner den gråa metallbiten jag känner att jag lever. Att jag lever för att varje dag få trycka ner den mot botten. När den varma floden av droppar dränker min iskalla kropp, som ett regn av glödande eld landar mot min skära hud.
Alla hårda tankar som drabbat mitt huvud under dagen blåser snabbt bort, och det ända jag tänker på är hur länge jag kan stå där.
Stå där och njuta.
Njuta av stunden.
Inte känna några som hälst hinder inför igår. Bara blicka framåt mot den vackra, spröda ljuvliga tankarna.
Som jag älskar.
Men på ett ögonblick försvinner den där underbara känslan och hela jag blir istället som en brinnande bomb. Som snarast behövs släckas. Då ändrar jag riktning på den gråa metallbiten, mot det blåa hållet. Det kalla hållet.
Bomben släcks.
Det går en rysning genom hela kroppen, och jag drar ut allt gammalt äckligt syre jag har i mina lungor (och celler). Drar in det andra, friska syret. Hela det fyller nu min kropp. Då känner jag inte längre mina fingrar. Levnads känslan försvinner och dödskänslan tar över. Om jag stannar i det här antarktis klimatet länge till, kommer isbjörnarna och äta upp allt jag innehåller.
Jag tycker då upp den gråa metallbiten, med mina sista krafter. Då slår det mig, som en blixt från himmlen, att jag måste svepa en handduk omkring mig igen och möta världen. Igen.
En aning fräshare, men med lika mycket tankar.

Det är därför jag älskar att dusha. Det är som att gå i dvala. Iallafall för några små ögonblick.


kanske. kanske.

kanske skulle du förstå mig
kanske skulle du förstå varför
jag känner mig så tom utan mina ord

för orden är mitt språk och att skriva
dämpar det som ständigt river inom mig

kanske skulle du förstå att jag skriver
inte för någon annan, skriver inte så vackert
men jag skriver
för att överleva.

ord är så mycket mer än bara bokstäver på rad...
...för mig

kanske skulle du förstå
kanske.. kanske..


längtan

jag tror jag har resfeber.
Jag vill bort. till en annan plats. jag vill simma. känna det iskalla vattnet mot min bara kropp och bara simma. paddla med armar och ben som om det var en flock hajar som jagade mig. känna att frosten lägger sig som ett kallt täcke över mitt ansikte och axlar. då slutar jag att simma. hajarna stannar och jag känner att allt börjar ljusna. täcket som låg över mitt ansikte blåser sakta undan och jag börjar svettas. då ser jag solen i mina ögon. jag behöver riktigt kisa för att inte få alldelses för ont. så ser jag en hand komma mot mig, en hand som ser på mig vänligt. den vill att jag ska svara på dess fråga. jag drar sakta sakta upp min iskalla hand ifrån vattnet. det går inte snabbt, det känns som jag kämpar i hundra år. men tillslut lossar isen och jag möter hans ljuva hand. han drar upp mig mot solen och leer charmigt. jag faller. faller för hans bebis leena hand. hans,  choklad bruna ögon som blänker i solen och hans sätt att säga "hej, det är jag, du känner mig". mot en värld jag aldrig sätt. här vill jag stanna för alltid. bara stå här.
han och jag. jag och han. Aldrig mer behöva tänka på en kall värld med hat, bekymer och allt dess like.
men mina fötter börjar plötsligt att hetta. Jag kommer då ihog hur det var att lida. Då släpper han min hand och jag faller, faller ner igenom luften och träffar snart den klarblåa kalla vattenytan med ett hårt plask. Det  är då jag känner att jag lever. lever på riktigt. När vattnet fylls av det rödaste blodet, och jag dunstar bort. syret i lungorna försvinner. det är så det går upp för mig, jag är död.


peace ffs!

om jag gav dig mitt liv, skulle du ge dig då?
Skulle du hitta den frid som jag glömt
Om jag gav dig mitt liv, skulle du förstå?
Att jag dör för att ge dig ditt liv.



Nu är jag glad. Men jag har inte en aaning varför.
tja tjo tjeninxen
image21

star in the skiiiiiiiiiiiii.

image20

ett två hjärtan

Jag hade velat ge honom hennes hjärta. Så att han skulle kunna förvara det i sitt eget. Lita på att han tog om hennes hjärta, i sin egen skattkamare. För hjärtat är en skattkammare, en skattkammare med inte bara en massa guld. Utan också kärlek. Jag hade sagt till honom att han skulle ta han om det med sitt liv. Bära det som om de var en nykläckt fågelunge, men som ändå inte får tappas. Inte gå sönder och krossas mot den hårda betongen. Han skulle ge henne all den kärlek hon förtjänar. Vilket är en hel del. Han skulle kyssa hennes hjärta ömt och lätt, som om han tog farväl av sin bästa vän. Kyssarna skulle alltid vara lika dana. Lika romantiska och ljuva. Hon skulle få det så bra i hans hjärta. Men hon måste också ge tillbaka. Lita på sig själv. Lita på att hon är bra, och verkligen förtjänar en prins som han. Som vakar henne med allt han äger. Ger henne livet. Ger henne lyckan och skrattet. Sedan skulle de tillsammans, lämna denna platsen med de skrattet. Skrattet skulle vara det som nästa generation skulle leva på. Deras skratt. Hon och Hans skratt.

Om jag bara så kunde. Göra så att denna platsen en dag upptod ifrån denna svartvita vardag. Om jag bara så kunde.


fredag 19.29

hej hej hej hej blogg.
Jag gillar inte när folk är så jävla negativa, så jag ska inte vara en av dem. Men för tillfället känner jag mig troligtvis lika ensam som Lina. Hon sitter i mörkret i en stor sporthall klockan åtta på en fredagkväll. Och jag sitter hemma. Kanske inte lika ensamt, men endå. Tro det eller ej, men erik, och lina, jag saknar eeeeeeeeer. saknar att se er tummla runt i sanddynan. Saknar att vi kan prata om typ, allt. Saknar att Erik inte ställer sina korkade, groteska frågor som gör hela stunden så jävla pinsam. Jag saknar pinsamheten. Jag saknar att se Lina lee, fast jag ¨såg henne göra det för ca 30 minuter sedan. Och tro nu inte världen, att jag är kär, för det är jag allt ifrån. Jag saknar bara närheten. Jag saknar inte sommaren 07. Jag längtar till sommaren 08 som inte kan bli annat än bra. Jag saknar värmen, inte bara ifrån solen, utan också ifrån folket. Sammhället. Jag gillar inte att jag nu, ska cykla till Linn i detta kolsvarta mörker. Och jag ljög. En stor fet lögn. Som inte kommer försägas. Det ända jag säger är, det perfekta tecknet.


Gapflabb ..


can you pitch me and see if im dreaming?

Igentligen skulle jag kunna skriva en hel novell om dig. Det vet du, om bara dig. Jag skulle kunna starta en helt ny sida som folk från hela världen kan "communicat" på. Som en ny youtube.com, där man kan se allt som du tar för dig, när du målar tånaglarna, sväljer en iprem tablett eller bara går ut och hämtar posten, jag skulle vara den som spelar in allt detta och sedan lägger in på denna sidan, låt oss kalla den för hetahag.com. Hetahag.com skulle bli världens sida! En massa fans skulle fråga efter din adress, och förjäves be om nåd om din msn, men vet du vad jag skulle svara då? Hur mycket pengar jag en fått? Jag hade svarat blangt nej. Nej. Nej, hag is my own. Min egen lustiga lina som strålar upp min dag. Som gör att jag varje svartvit vardag leer, trots allt det andra. Som gör att jag orkar när jag igentligen bara hade viljat släppa taget och falla ner på mina bara knään, skrapa de mot asfallten. Men du, Lina, gör att jag håller humöret uppe. Som jag skrattar fast jag innerst inne bara skulle vilja gråta. Åter till hetahag.com så skulle alla fansen bli så attans avundsjuka! De skulle rulla ner för varje kulle i hela världen av sin frustration över att de inte har en vän som du, en som är så som du:
UNDERBAR. Så som man alltid skulle vilja vara i ditt sällskap.
FAN VAD DU ÄR HÄRLIG!<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<33<3<3<3<3<3<3<3
Jag skulle vilja ge dig alla hjärtan i hela världen om jag kunde. Måla upp varenda enda litet och stort hjärta och sicka dem som ett brev på posten. Det finns ingen som du.

Solsken, kom ihog dessa ord nästa gång du känner dig nere, när allt annat känns som pesten och du inte vet vart du ska ta vägen. Du kan alltid slå upp mitt numer och ringa. Eller bara komma. Men du får också komma ihog att jag bara är en liten människa, som bara kan finnas till. Jag är inte gud, jag har också mina svagheter. Som att jag blir jävligt gnällig när jag inte äter, lätt avundsjuk m.m
Men jag finns här för dig. I all framtid. Vart den här skumma härliga världen en leder oss tillsammans.

L+L pudding.

image14

hjärtahjärta

jag har bara ett liv utanför skolan.  Lina hansson. <3
Imorgon ska jag skriva dig ett kärleksbrev, om jag vågar vill säga :)
image11

färgen lilla återkommer ...

När jag gick på min gammla skola, hade vi varje år ett tema som varade i sådär 1 vecka. Jag kommer ihog i fyran tror jag det var, det året var något speciellt, som jag inte förstod. Vi hade temat "känslor". Hela skolan blev uppdelad med en massa de kände och inte kände, från 1-5 klass. Alla mina kompisar fick känslor som Glada, de var då gröna, Arga, som hade färgen svart, ganska självklart, ledsen var nog blått om jag minns rätt. De är de känslorna man känner nästan varje dag, som går upp och ner. Själv fick jag färgen lilla. Den lilla färgen innebar känslan avundsjuka. Då hade jag nästan ingen aning om var det t var för en känsla. En sorglig känsla kunde jag lista ut, en känsla då det snurrades i kroppen av att man inte fick de där favorit jeansen från jc som alla andra hade. Man fick inte den rosa googosen som alla hade. Vid 1 snåret idag hoppade denna känslan in i mitt hjärta. Och min hjärna, jag tror jag insåg. Jag insåg att det stod imellan hat och kärlek. Det var inte det att min bästa (?) vän satt och lyssnade på ipod med min gammla käralek, det var inte det jag blev så oerhört avundsjuk på. Det var att min gammla kärlek fick sitta och lyssna på musik men min bästa vän. Och jag vet, det låter hur jävla fånigt som hällst, men så är fallet.

Så höll det på nästan hela den timmen, och kanske fortfarande, vem vet. Det vrider och vänder inuti mig. Är det bara en av alla dessa korkade dagar som varit på sista tiden som gör att enu en dag blir såhär. Och kan man vara den ända som tycker imot alla andra? Att man igentligen är en liten människa som bara är en människa. En människa som kan förända och förstöra för andra. Att en människa vill hjälpa, pyssla om och ta hand om? Ta hand om andra människor som har det svårt? Jag vet inte jag, jag har ju trots allt bara 15 sommrar bakom mig.

TILL LINA:

KRÄFTAN

22/6-22/7

Du hamnar mitt i andras konflikter och förmodligen blir du grundligt indragen. En tämligen trist torsdag.

- förlåtförlåtförlåt


RSS 2.0