ett två hjärtan
Jag hade velat ge honom hennes hjärta. Så att han skulle kunna förvara det i sitt eget. Lita på att han tog om hennes hjärta, i sin egen skattkamare. För hjärtat är en skattkammare, en skattkammare med inte bara en massa guld. Utan också kärlek. Jag hade sagt till honom att han skulle ta han om det med sitt liv. Bära det som om de var en nykläckt fågelunge, men som ändå inte får tappas. Inte gå sönder och krossas mot den hårda betongen. Han skulle ge henne all den kärlek hon förtjänar. Vilket är en hel del. Han skulle kyssa hennes hjärta ömt och lätt, som om han tog farväl av sin bästa vän. Kyssarna skulle alltid vara lika dana. Lika romantiska och ljuva. Hon skulle få det så bra i hans hjärta. Men hon måste också ge tillbaka. Lita på sig själv. Lita på att hon är bra, och verkligen förtjänar en prins som han. Som vakar henne med allt han äger. Ger henne livet. Ger henne lyckan och skrattet. Sedan skulle de tillsammans, lämna denna platsen med de skrattet. Skrattet skulle vara det som nästa generation skulle leva på. Deras skratt. Hon och Hans skratt.
