so, sally can wait

När jag gick på min gammla skola, hade vi varje år ett tema som varade i sådär 1 vecka. Jag kommer ihog i fyran tror jag det var, det året var något speciellt, som jag inte förstod. Vi hade temat "känslor". Hela skolan blev uppdelad med en massa de kände och inte kände, från 1-5 klass. Alla mina kompisar fick känslor som Glada, de var då gröna, Arga, som hade färgen svart, ganska självklart, ledsen var nog blått om jag minns rätt. De är de känslorna man känner nästan varje dag, som går upp och ner. Själv fick jag färgen lilla. Den lilla färgen innebar känslan avundsjuka. Då hade jag nästan ingen aning om var det t var för en känsla. En sorglig känsla kunde jag lista ut, en känsla då det snurrades i kroppen av att man inte fick de där favorit jeansen från jc som alla andra hade. Man fick inte den rosa googosen som alla hade. Vid 1 snåret idag hoppade denna känslan in i mitt hjärta. Och min hjärna, jag tror jag insåg. Jag insåg att det stod imellan hat och kärlek. Det var inte det att min bästa (?) vän satt och lyssnade på ipod med min gammla käralek, det var inte det jag blev så oerhört avundsjuk på. Det var att min gammla kärlek fick sitta och lyssna på musik men min bästa vän. Och jag vet, det låter hur jävla fånigt som hällst, men så är fallet.

Så höll det på nästan hela den timmen, och kanske fortfarande, vem vet. Det vrider och vänder inuti mig. Är det bara en av alla dessa korkade dagar som varit på sista tiden som gör att enu en dag blir såhär. Och kan man vara den ända som tycker imot alla andra? Att man igentligen är en liten människa som bara är en människa. En människa som kan förända och förstöra för andra. Att en människa vill hjälpa, pyssla om och ta hand om? Ta hand om andra människor som har det svårt? Jag vet inte jag, jag har ju trots allt bara 15 sommrar bakom mig.