längtan
jag tror jag har resfeber.
Jag vill bort. till en annan plats. jag vill simma. känna det iskalla vattnet mot min bara kropp och bara simma. paddla med armar och ben som om det var en flock hajar som jagade mig. känna att frosten lägger sig som ett kallt täcke över mitt ansikte och axlar. då slutar jag att simma. hajarna stannar och jag känner att allt börjar ljusna. täcket som låg över mitt ansikte blåser sakta undan och jag börjar svettas. då ser jag solen i mina ögon. jag behöver riktigt kisa för att inte få alldelses för ont. så ser jag en hand komma mot mig, en hand som ser på mig vänligt. den vill att jag ska svara på dess fråga. jag drar sakta sakta upp min iskalla hand ifrån vattnet. det går inte snabbt, det känns som jag kämpar i hundra år. men tillslut lossar isen och jag möter hans ljuva hand. han drar upp mig mot solen och leer charmigt. jag faller. faller för hans bebis leena hand. hans, choklad bruna ögon som blänker i solen och hans sätt att säga "hej, det är jag, du känner mig". mot en värld jag aldrig sätt. här vill jag stanna för alltid. bara stå här.
han och jag. jag och han. Aldrig mer behöva tänka på en kall värld med hat, bekymer och allt dess like.
men mina fötter börjar plötsligt att hetta. Jag kommer då ihog hur det var att lida. Då släpper han min hand och jag faller, faller ner igenom luften och träffar snart den klarblåa kalla vattenytan med ett hårt plask. Det är då jag känner att jag lever. lever på riktigt. När vattnet fylls av det rödaste blodet, och jag dunstar bort. syret i lungorna försvinner. det är så det går upp för mig, jag är död.
