so, sally can wait

Bästa skönhets/depprimerar/sur/you name it tipset:
Ta en vattenkokare, sätt på den.
Ta en bunke (som är ungifär lika stort som ett huvud) och placera vid ett bord.
Ta en handduk, inte för tjock.
När vattnet har kokat klart, tar du det skolheta vattnet och sakta men säkert (och häller över dej) och häller det i bunken. Sedan sätter du dig, din livslevande varelse på solen till bordet. Sänker huvudet över bunken, tar handduken och lägger över ditt huvud, se till att ingen "normal" lugt kommer in.
Då känner du:
Hur det ångande vattnet attakerar ditt huvud, hur de vill åt dig. Hur du öppnar munnen och inte kan andas. Efter ett tag, under handuken och lutad över bunken känner hur alla problem du hade, droppar av dig. Porerna öppnar sig och är redo att klämmas. bort med de äckliga små svarta plupparna.
Resultat:
Du har nu genomgått en mycket bra sak för din kropp.
Problemen har runnit av dig. Porerna är öppna. Och du är redo för nya äventyr.

..så har vi minst sagt hamnat i en värdelös återvändsgränd. Men hör och häpnas - jag har en lösning på mitt problem - och kanske ditt? Nu gäller det bara att invänta det nya året så ska saker och ting sättas i bruk. Eller snarare kanske på prov. Jag och mina härliga idéer.

jag slutar!
för ett tag, finns typ..  ingen blogglust at all.
men trevlig jul. Och så vet man ju aldrig med mig, om jag lägger in ett inlägg lite då och då..
yes, nu är det jul i varje hus!
TJA!

Det är många böcker jag läser, där titlen innehåller något med hjätat att göra. Rött hjärta blå fjäril, läste jag i 5an tror jag det var, och då var det röda hjärtat en dikt. En dikt på ett rött papper, som var format som ett hjärta. När jag ska förklara varför Per Nilsson, valt Hjärtans Fröjd, som titel på sin bok, så vet jag inte vad jag ska svara. Hjärtans fröjd är en flicka. Men också en krukväxt som luktar citronmeliss. Och en pojke, som inte riktigt kallar sig man. Fast att han har älskat. En ung man, som blir kär i en tjej. Hjärtans fröjd.

Hjärtansfröjd är tjejen med det stora röda håret. Som klev på bussen en tidig morgon i november och fyllde hela hans liv med lust. Han kastar om hela hans shema, för att han ska kunna åka med samma buss som hon. För att han ska få de där lyckliga minutrarna i bussen, bara för att få se på henne. Till slut vågar han ta steget att prata med henne, men det är dock av en ren slump. Han och hans kompis sitter på varsitt säte i bussen, hon kommer gåenge och sätter sig rakt framför dem. Hans kompis börjar då prata om serier, (varför just serier, hon kan ju höra, är vad han tänker) Kompisen nämner då något med kalle anka, och hon väder sig bak och tittar frågande på dem två. Det visar sig senare att hon kallas ankan. Men heter Ann-Katrin. Bussresorna blir sedan te-kvällar, han och Ann-katrin lär känna varandra bätte och bättre.

Boken är upplagd på det sättet att författaren skriver i plural, dvs dåtid. Men också nutid, Han binder ihop dessa två så man får först en blick på vad som har hänt, men förstår inte. Då berättar han om allt, fast i nutid. Redan på första sidan så berättar författaren hela boken, men man förstår inte. Ibland skriver han som om det vore en film, och ibland som verklighet. Plural, verklighet och film. Från en början är det väldigt svårt att förstå, men det ljusnar mer och mer mot slutet.
Denna bok, är nog den enda bok jag riktigt har fått ta mig en allvarlig funderare över. Hur menar han? Kan han bara sluta som han gör? Var det verklighet eller inte? Jag blir tokig på mig själv, men boken är genialisk, inte genialisk för att han beskriver in i minsta detalj, för det gör han verkligen inte. Man har ingen aning om hur samhället runt honom ser ut, man vet inte hans namn, hur han ser ut. Hela boken handlar om den olyckliga kärleken, som vi alla är med om, någon gång. Eftersom jag är i den åldern nu, som författaren beskriver, är det extra kul att läsa. Jag har aldrig häller riktigt läst ur en killes perspektiv, så det var extra roligt.

Boken är lätt att läsa, men man måste hela tiden ha hjärnan allärt och jobbande när man läser, annars förstår man inte sammanhanget. Boken är spännande och man plöjer lätt igenom den på några dagar. Att den lilla gula boken kan göra ett så stort intyck på mig som den har gjort är ganska otroligt, för när jag läste den, så var det som vilken bok som hälst, men när han väll binder ihop, alla kapitell, då blir den briljant. Klockren.

Om författaren kom på besök, då hade jag bara haft en simpel fråga: När kommer fortsättningen?
Boken rekomenderas till alla. Till alla. Tänkvärd och genialisk. Mvg+.

Lina Lindberg.

Mamma målade en snopp på pappas rygg. Jag skrev fett eller bebis. Vi kanske inte är mogna. Men vi är glada. Och det är allt, som just nu, i min värld, spelar roll.